Min gamla roman!

År 1982 låg jag i klut om Mariehamn. Det blåste i trettio dagar och jag skrev en bok, en roman, som jag fick Tomas "Leffe" Henriksson i kiosken att trycka. Det blev väl ingen "kioskvältare" direkt, och själv glömde jag bort den med åren. Men nu har pojkarna på det här Ruin kommit på att kanske ge ut han igen, så jag har börjat minnas ihop han igen. Här är första kapitlet! Lev och njut!

Sjön
en hafsroman, sann och påkommen av honom själv.

Kapitel 1. I den gamla världen.

Vid nitton års ålder blev stugan mig trång, där jag bodde med bästefar min. Att vakta på gettren blev dagen mig lång, jag bytte om håg och sinn. Jag drömde, jag tänkte, jag vet inte vad, jag kunde som förr ej mer vara glad uti skogen.

Med häftigt sinne på fjället jag språng och såg i det vida hav. Mig tycktes så ljuvlig böljornas sång, där de går i det skummande hav. De kommer från fjärran, fjärran land, dem håller ej bojor, de känner inga band uti havet.

En morgon på vallen jag drömde en bölj, en våg och en Sjö utan ände. Och Sjön i mitt huvud sen skvalpade fritt och vågen ju så till mig talte: kom, kom, ko-om. Och jag såg syner om äventyr i vik och i sund, men också längre bort, kanske på Vättern; jag fantiserade Nordsjöns vind blåsa skum över våg, jag såg vårstorm vid kobb och bank, såg gulfar sig bukta, horisonter sig välva, hafsgravar sig fördjupa ned mot kvastfeningars, toffsflundrors och lysborrars avgrunda hemvist; jag såg slupar och barkar, kuttrar och korvetter, sjölejon och hafskarpar, flygrockor och vattenbufflar, humlor, ålar, räkor; jag såg sju hav och tolv insjöar, fem älvar som rann efter varandra och slutade i en kanal som vette mot Kinesiska sjön; jag såg eldsatta båtar och orkanlika kanonader, revade segel och romfrustande hamnar, kistor med guld och kistor med damm; förpestade skonare och förenklade ekor, grundstötta tolvriggare och flygande holländare, dragpråmar med ruser, djonkar med kulis, klåfingriga hamnsjåare och fyrfota kanibaler; och det jag såg, det var… Sjön.

Likt en pil in i hjärnan den drömmen sig sköt, då svällde mig bröstet, då brände min håg, då visste jag vad mig tröt. Jag lopp ifrån gettren till bästefar och till landkrabborna i byn och stugan, och jag sjöng med all min ungdoms bultande livsnerv:

Sjung glatt, sjung glatt,
Tag fatt Mig om ni kan!
Jag bär segel på lann,
Jag är Sjön och havet,
Jag är navet,
Men ni är litet grand
Som en strand.

Bästefar min – blyg och snäll, men annars mycket vred och elak – ante det skimmer, som lagt sig över de ögon, jag såg ut i världen med, och rodnade av ilska: han skämdes väl över sin dotters mågaval. Och dotran, hon var också gles med berömmen när det kom till mig; hon skämdes väl, hon också. Ja, vid nitton års ålder blev stugan mig trång: där fanns hål i tak, droppar av smältsnö föll ned i morgnarnas snålgröt. Dessutom var där ett ohemult liv om de ungar, som mina svägerskor fött sina tillsupna makar.

Svägerskorna var till antalet ungefär sex – det berodde på, hur man räknade. Där fanns nämligen en, som var död, en annan, som var förlupen, en tredje, som jag aldrig visste var jag hade, och en fjärde, som var så blyg att man aldrig såg till henne. Bland övriga stuginnevånare märktes han, som var alla dessa svägerskor bror – en trög yngling i min egen ålder, men utan intresse för äventyr och livsberusning; sedan en mängd småkoltar, vars släktförhållande till mig och andra jag sällan förstod; och så ingifta och bortgifta män, som alla lydde olika regler – somliga kom och gick som de ville, andra satt inlåsta bland hönsen. Vidare fanns där mor i huset, en arbigga av den nordiska skogs-, stenbrotts- och fjälltypen, som tuggade knäckebrödet så högt, att jorden skalv, och vars blotta namn skrämde sången ur småfåglarne i skogen, så det nämner jag ej – av omsorg. Alla var de fattiga stackare och låga i själen; om jag slog an en durton, svarade de med slammer från kastrullock, med snusljud och ögonkast efter hörnen. Själv var jag funnen i en säck i skogen.

Alltså, vid nitton års ålder blev stugan mig trång, och när nu bästefar ante, att jag blivit drömsk av allt det vallande, jag var satt å göra med krittren om dagarna, tuktatog han mig, bråkade runt mig och påskyllde mig all världens brister. ”Drömmar”, sade han mig på den dialekt, de använde där i dalen och vars tungovrickningsnackdelar aldrig i min mun vunnit överhand på det rättframt livsbejakande språksystem, jag själv använder, ”kan man ju ha. Men sköt jobbet också, gå tillbaka till getterna nu.”

Jaha, den psalmen hade väl en annan hört redan i fyrfemman, när byskolelärarn Fot-Inge ältade på framme vid svarta tavlan (eller Svarta havet, som jag kallade den i smyg):”Theen drhömske troo lett, thet finnes, som ej finnes, samt, at thet ej är så nogha, thet som endå finnes.” Ja, sådan var han, majen – även han en pålaga på allt, som ville vara lätt och flyga högt.

Men åter till bästefar: när han nu ändå stod där vid spiselkransen och bannade mig, blev han väl inspirerad på sitt sätt; uppeldad, så gott nu det blöta fnösket i hans tjärrsjäl kunde fattas av den heliga hänförelsens låga. Med minnestentaklernas sugkoppar högg han således fast i en saga, han hört, och drog upp den ur tigandets avgrundsgrop till talets och förnuftets solbrämade vågyta – fast, i hans fall, till en fördommarnas gäddvass, menar jag.

Sagan har jag nu glömt i stort, men grovt förklarat handlade den om fisk, närmare bestämt om en enskild fisk – troligen en gös, ty gösen var stugans ”favorit; med ett ord: en viss fisk, som hade den önskan, att besöka land. Fast det kan nu göra detsamma, vad den sagan handlade om; den sade mig likafullt mindre än ordet tukkaro. Under alla omständigheter stod han där vid spiselkransen, bästefar, snurrade på sin gamla eldgaffel, som han stulit från en krum rysstatar vid Narva, och tjatade och bannade och manade, men sedan var det gröt och alla glömde moralen: då var det huggsexa värre än efter bastun, när alla löper efter varandra, eftersom man är naken och skyddslös för händer.

Ja, så lopp dagen, far och farfar lik. Emellertid slipades redan i mitt hjerta den klinga, som skulle avhugga varje släktband med min egen forntids triboliter och upprätta mig som en ny och härlig människa; där ruvades en väldig raketbrasa, som skulle föra min tillvaros skepparskuta ganska långt; där fanns en monsunvind i vardande, en örnunge bland kråkor, en kräkla bland hattar, ett stormtorn bland dassgolv; kort sagt: jag hade fått nog.

Fast det blev ändå midsommar det året; rågen stod i blom och sparvarna dök i bäcken. Natthimmelen var så ovanligt ljus, och ändå visade sig där tydligt en stjärna, stor som ett ägg; och stjärnan lös, en laterna lik, över älvadansen på slåtterängen, där kvinnorna högg tall till midsommarstången. Det var förresten en ljuvlig tid: jag var ung, jag var stark, i mina ögon sken livskärleken ikapp med återspeglingen från kasarna, som tändes på de nyslagna åkrarna för att hylla de urgermanska gudar, som fordom hållit hov uppe på klintarna uti Bachi fröjd och gamman. Ja, natten var evig, ett löfte, en vink; det var musik och spratt, fiol och näverblås, flöjt och gitarr: jag mötte blickar, blickar mötte mig – det var ju allmän frilöpa i byn kring midsommar.

Men allt detta låg redan bakom mig; redan hade jag fattat det ödesdigra steget; redan lös min väldiga stjärna på himmelen; redan såg jag på pigorna, kasarna och karnevalsgreparna som genom ett töcken, en genomskinlig lins, en ruta...
Dessutom blev jag satt att skala rovor till bysoppan, och när jag var klar fick jag bannor av bästefar och alla de andra i stugan – av gammal vana, kanhända, ty skala rovor kunde jag bättre än räkna tårna på en ko. Och kanske var detta droppen, som fick förtrytelsens bägare att svämma över sin länd, för just den natten lopp jag fri från den tryckande stämningen i detta svär-hem, som ju var mer svär än hem. Jag sadlade en liten häst där i stallutrymmet, packade vad mat, de kunde avvara, och red å fart mot närmste hamn.

Det var en ljuvlig ritt, det fläktade kring mina gyllne lockar, och det var frihetsengelns egna vingar som slog och inte själva farten. En natt red jag och en dag. Därpå vart det åter natt, och jag sov under bar himmel för första gången sedan den gången i byn.
På morgonen blev jag vaken till slut, och jag grunnade en stund över om det verkligen var rätt, det hela. Emellertid befann jag mig redan strax utanför den hamnstad, dit jag också var på väg, så jag slöt, att det jag gjorde, också var rätt; och så drömde jag en stund om det sanna och det rätta, och det blev kväll, och jag satte mig till sadls.

Hamnen, hamnen… Föreställ er det första ljus, ett litet mänskobarn ser, av allt det, som henne väntar av kärlek, liv och konst på vår underbara jord… Så var det i hamnen! En fiskarmor stod alldeles vid stadsporten och ville ha mig att prata ensamt, men jag satte näsan mot närmsta lukt av äventyr och galopperade förbi.

Innanför stadsmuren var det lika livat som utanför: fiskarmödrar och flickebarn, men också köpmän och handlare, tuktare och benklisare, tjuvlänkare med rysjor i långa rader; där fanns en madamme med ett parasoll litet som en vanlig pappersapp, en hund med sju ögon, en åltämjare, en kolbrännare, en kalvhatare, en torvräknare, en kolfis från Limhamn, en fjordnorsk, en akterseglad huvudfoting från Reval, tolv utbrunna ljus, fem katter hopknutna i en mjärde, några simphalare som nickade åt bylingen, en abborrstör med mustacher stora som Öland, en tuppfäktare som ville ha en tofsvipa att bråka på en lergök, ett hjul med ekrar och tre utan, en inburad galt, en same utan fela, ett kompani lågtyska knektar med femtummare i varje revär, ett uppspikat getingbo, en aladåb mitt på torget, en kyrka där man stöpte böner i vax, en surrogatmamma utan hugg, en gränslös tullare, och räntmakare, paltbakare, loppbejakare och vanliga avhakare: en fickjonte, en paltfinne, en halvmesyr och en bullfibbla med gulfat; det var ju marknad.

Där sålde jag snart min pålle för en femstyver och slog lov kring en krog i brist på uppslag. Då emellertid min ungdomliga fasa för det okända ännu icke övergått i den mogne mannens kärlek till detsamma, höll jag mig mest till honom, som rostade kastanjer.
Så där stod jag nu – förlupen, utan hem, utan häst, med bara laster och inte en vän i sikte… Herre, vad skulle jag dit att göra! föll det över mig, och så gick jag åter i snirklar kring krogen.

Just då – i det djupaste tillstånd av förfäran och självupptuktelse, en människa kan föreställa sig själv och andra – hände det, som jag nu ska berätta. På kajen, där vid krogen, med en snugga i vardera mungipan och ett ansikte bitet, nej veritabelt uppfrossat av väder och salta stänk, med beckbyxans gåbortkostym pådragen till det öppna havets bankett och med en musköt under armen, ett höganäskrus under foten, ett mörtben i näsan och högerhanden nedstucken i en bunke med sillspad – ja, där satt en man som var så hafsförtrogen, att mina ord ej förmår återge ens en kristall av allt det salt, det ordet menar.
Hans namn var Ishmael. Han skulle bli min vän, sedan något annat, därefter min fasa, en outhärdlig dämon och samvetsgisslare, och slutligen en dimmig fläck i ett universum av stordåda stjärnkonstellationer.

Ishmael tog mig med på skeppet sitt uppå havet. Och det var så mitt livs stora äventyr – som ännu fortsätter – tog sin kringliga krok till början.