Min gamla roman! Andra kapitlet.

Jaha, nu har jag renskrapat minnet på vad jag kommer ihåg av min romans andra kapitel. I ursprungsversionen fanns något om kriget också, och något om kärlek mellan man och kvinna, och så något om hur det är att växa upp med en far och en mor som bara tittar på en men aldrig säger ett ord - men jag minns inte, och så tror jag att det här är bättre. Dessutom. Ja, var så goda.

Kapitel 2. På Nordsjön.

Vid tjugo års ålder mot havet jag log. Kamraterna på skutan, som hette Hafskullan, var svåra mot mig första tiden, de skällde mig skägglös och vek. Emellertid skulle det räcka, att jag i de första höststormarna – som vid Doggers bankar kallas Rockwind av engelsmännen, eftersom de ger upphov till rocka-liknande mönster på himmelen – visade min redighet som förvakt, för att de skulle förlåta mig min ringa skäggväxt, som med åren skulle tillta, och kalla mig mate och comrade, ja rentav vän och mon amis, trots att de var holländare, hela besättningen.

Med kapten Ishmael hade jag då redan inlett ett förhållande, som måste kallas åtminstone vänskapligt. Varje kväll vid stiltje inventerade han mig till sin kaptenshytt och bjöd mig den värmande rom, till vilken jag snabbt vande min kropp och som långt senare skulle bli min ende trogne vän – det vill säga på Söderhavet, mitt sanna hemland, för att springa om händelsen.

Vi spelade också ett spel, vilket kaptenen uppfunnit under kanonaden av Port au Prince, och som hette ”ta på handen”. – Ta mig på handen, sade han plötsligt, och då var det till att hänga med, för om jag inte hann ta honom på handen snabbt som en monsunvind, då tog han istället mig på handen, och då var spelet förlorat. Herregud, vi förspillde dagar med spel och skratt, jag och kaptenen, jag var hans son, fast till havs, och kanske ännu mer.

Vi seglade kring kobbar och sluk, drog en värping från Trögdelagen till Shetland, halstrade vämlare vid bankarna, rullade hatt i Brighton, spall kutblod på Smögen och låg i lä vid Reykjavik. Jag växte, jag ökade, jag sjökonung blev, över vattnen drog uti valjaktens blodiga lek; jag landgång gjorde, vann vitsar och vad, och med mina vänner om rovet drog lott uppå havet; och ur hornen vi tömde då mjödets must med skratt på den stormande sjö. Från vågen vi fiskade på var kust, från kajen vid längtade i var hamn; i Walland jag köpte en trast; i tre dagar sjöng hon, och så blev hon nöjd med livet och jag slängde henne på böljan; det var glädje och sång i mig ändå, så det räckte. Visst var det havstråka ibland när en stod på vakten i gryningen, men då kom snart kapten Ishmael och kallade mig mate och tog mig på handen.

Sedan hände det, som skulle ändra på allt, som ditintills varit: i en hamn – jag minns nu ej vilken; de flyter samman, hamnarne, i mitt minne, som när en människa blinkar hemskt snabbt inför verkligheten, när den ändrar sig ännu snabbare – i en hamn, alltså, bröt min vän kaptenen oförlåtligt mot den skeppar-, havsfarar- och sjömannalag, som oskrivet stadgar, att det ”ej ombord får tagas resande gäster när skutan går på fisk eller är ute i annat vettigt arbete”; detta är en uråldrig sedvänja, som, om den bryts, menar fiskarne, bidar oflyt i alla vädersträck. Särskilt känsliga är fiskarne, ifall de ombordbjudna gästerna färdas utan uppenbar nytta med sin resa, om de ”är ute och ser sig omkring”, som de här två – fiskare är nämligen ytterligt nyttotrogna, det sticker dem i ögonen att se flanörer på vågorna; det är därför.

Det var alltså med knorr och kubb, som manskapet åsåg, hur en kvinna och en man steg ombord – syskon månne? giftaspar på flyttresa? unga tu, förlupna från stränga fädrer som nu jagar dem över hela Flandern? eller kanske inte-riktigt-siamesiska tvillingar? langobardiska furstebarn? falska tsarer? två rim förvandlade till människor? eller kanske infångade i någon tvåsamhetssekt som var på modet?.....!... Deras fötter letade sig upp över landgången med förbluffande säkerhet – tripp, tripp, tripp, så var de uppe. Och där stod de nu: först på däck, spanande sig om ganska lojt; sedan in i hytten och låsa om sig.
Vi kastade loss och landkrabborna blev kvar därinne, trots manskapets gnällsjuka bläng mot

kaptenen.

Framemot kvällen visade de sig igen – då låg vi för flit i västlänk; utklädda till riktiga ”sjöveteraner” stod de plötsligt bredvid mig; båda spanade mot solnedgången borta vid västhorisonten.
Vad skulle de dit med ögat att glo? Fanns ju bara våg, våg, våg så långt synen räckte. Men de till att glo, så jag spanade efter och blev snart stående med munnen i spjäl, trots att där var lika ofta våg som alltid; stod där med tampen, som skulle surras, i hand, som om tampar surrar sig själva.

Ja, så kunde det inte fortgå utan att vi spall något ord med varandra, så det gjorde vi. Först sade de något och jag svarade; sedan gjorde vi tvärtom och det gick, det med.
Vad vi pratade om först, det minns jag ej, men efter en stund (en dag? en timma? o, Tid! dämm din ström, släpp mig, ditt halmstrå, på stranden!) spann sig samtalet om Nordsjön; det minns jag säkert som Amen. – En jävla skitsjö, sade kvinnan. (De uttryckte sig så; de kom ifrån staden.) – Håller med, nickade mannen.

Jag kunde inte annat än förfäras… Här låg ju mina drömmars mål och min längtans hägring, den skvalpade under kölen; det var storslaget, vidunderligt, livsberusande, härlighetsbejakande; det var en skapelse utan orm, en kyss som ingen glömt – och så säger fröken här att det är skitsjö; nej, nej, j’accuse!!
Men resande herrskapet ihärdade i sina märkligheter:
– Jo, allvarligt talat...
– Ja, seriöst, fan…
”Allvarligt talat?” ”Seriöst” vadå? Hvad! Men de säger det så självsäkert: han trygg i sin utterrock; och hon nickar och gäspar, som om alla utom jag begrep att inget behöver förklaras. Herregud, jag som är kär i denna bölja, jag som har ”gift mig med havet”… är jag en fis i rymden nu? Är jag en liten lort? En simpas dröm i Hjälmarn?
– Nej, nu får ni gå över till andra babord, jag har en tamp att kura, sade jag, och då gick de faktiskt, fast med en förnäm ursäkt: ja, ja.

Sedan den dagen var mitt huvud som förbytt; jag höll utkik i grandmasten som annars, stänkte skvätt i lovart och skrattade med de andra, men det var ändå något som var nytt och fel i mig. Jag rullade ögon om natten, räknade tårna som aldrig förr, men inget hjälpte, och snart började jag dagdrömma igen, dagdrömma och längta, längta mig sjuk efter det, som jag långsamt förstod var mitt sanna öde, min av nornor flätade trådände, Yin till min Yang, kors till min Kristus, fena på firren... jag mindes! mindes! mindes alla drömmar jag närt i stugan; alla fantastiska skådespel jag uppmålat bland krittren på vallen; jag mindes... det stora, mindes det sköna, mindes det

eviga; mindes… Sjön...

En annan dag kom främlingarna fram till mig ånyo och ställde om än mer i huvudet på mig med någon historia om vad de gjort på de sju haven. De var världsomseglare, visade det sig, och trötta på livet. Och det var just det där sista – att de var så trötta, att de provat allt och tröttnat, men ändå inte kunde nöja sig med att rulla tumme i någon trygg och älskad boning, där mor kommer fram om kvällen med varm buljong och skvätter på ens trinda och rosiga kinder och det hänger en tavla ovanför huvudkudden som visar på något kärt och ombonat som hänt i fordom när sveakonungarne rasade över stäpperna i öster. Det var det att läppen började hänga på dem så fort deras blick vidrörde horisonten; att inte ens den livligaste storm förmådde röra upp ens den minsta glädjevåg i deras stora leda – ja, allt det där beteendet slog an en sträng på mitt hjärtas nyckelharpa, och så började jag hänga med läppen, jag med, och med tiden såg det så naturligt ut att jag verkligen blev missmodig och grät i smyg, speglande mig själv i aktersvallet där tumlare försökte muntra upp mig med krumsprång, saltomortaler och sitt eviga pip-pip.

Nå, till slut steg de i land i alla fall, passagerarna. Typiskt nog gav de mig en avskedspresent också: en bok. Inte för att jag kunde läsa (då, vill säga), men det fanns bilder. Det var sagan om den bevingade holländaren, han som var sjöman men ville vara en fågel och blev en. Jag bläddrade i boken, tittade under ändlösa timmar på bilderna – från höger, från vänster, upp och ned, bakifrån genom pärmen – och när kapten Ishmael kom och ville ta mig på handen svarade jag: ja, kanske, men inte nu. Ja, det säger sig självt att han blev purk och mulen. Och så började han ansätta mig med eviga åthutningar om sjömannaplikter hit och dit. Men jag – jag ville ju vara fri och icke bunden av plikter, särskilt icke sådana kardborr-plikter. Nej, dagarne vidareförflöto i strit och sträta, jag avlägsnade mig från kapten Ishmaels påhängsna pådyvlarvärld och uppfostrade under ensamma och mörka timmar i förstäven en ny och större dröm: att resa till den Nya världen.