Rim och reson i norra Roslagen

Usch och fy!

2009-08-20T14:45:00.003+02:00

Nu har det tragiska hänt att jag måste glömt ett ord, ett lösenord, eller förverkat min rätt på annat sätt. Saken är den att JAG KAN INTE ÖPPNA MIN HEMSIDA I FACEBOOK!!! Jag har pratat med Sten och Kjelle och deras barn, som inte haft några störningar, så det tycks inte drabbat alla ,eller ens hela Gräsö, utan mest mig.

Så alla ni som skriver till mig och tycker jag är oartig, att jag börjar blekna på bilderna och vara mer-än-lovligt långsam i kommenterandet av världshändelser på Gräsö och annorstädes, till er vill jag bara ge denna förklaring och säga som det är, och att ni kanske inte behöver vänta så länge innan vi syns på nytt någonstans bland alla kanalerna i vår herres kanalfyllda värld, och till dess, fridens från ett Gräsö där första höstpusten kom idag, och där ni alltid finner
Er
/Harry

Samma gamle Harry - ny blogg!

2009-05-15T13:28:00.004+02:00

Mina vänner! Sommaren står runt hörnet, fikonet blommar och grannen Siv har lagt på kol på grillen. Jag ska snart ro in till Kungliga huvudstaden för att utkvittera några författarexemplar av min roman "Sjön", som kommit från trycket. Med detta vill jag säga farväl till denna min gamla blogg. Inte för att den kommer att upphöra - jag är ju en fri själ och när jag får ett infall kommer jag säkert att publicera något högintressant också här i framtiden. Men jämfört med den högintensiva Harry som publicerat sig här de senaste - vad är det? sju? - åren kommer här att råda stiltje. Istället hänvisar jag er till min "facebook".

Sommar och romantik!

2008-06-11T13:55:00.002+02:00

Jaha, ni har hört det förr, men nu är sommaren här. Jag hör från Stockholm att min roman "Sjön" nu äntligen har börjat att närma sig tryckens pressar, och från Sunne hör jag att den rockopera som skrivits utifrån boken har börjat att färdigställas i demonproducenten "Rain" Karlssons studio "2+2=5". Men det är inte allt. Det går också bra för Rospiggarna i speedwayens elitserie, vilket gläder ett gammal surkart som först på sistone har hittat vägen till denna fantastiska idrott. Tänk om jag hade upptäckt speedwayen när jag var tjugo! Ja, liver är fantastiskt.

Inget pris i år heller...

2007-12-14T00:30:00.000+01:00

Nog hade jag väntat mig att mitt författarskap skulle uppmärksammas efter förtjänst, när jag dök upp på prisutdelningsceremonien för Östhammars kulturpris härom helgen. Namn och bild i UNT och lite uppmärksamhet i riksradion hade suttit som skotet på en artonfotare för min blygsamma karriär! Men det är väl bara att gratulera mina vänner på Gräsö Maggie och Stig på Anders Mats gården till ett pris de var väl värda. Jag kommer igen nästa år!
Er
/Harry

Demonerna har landat!

2007-11-02T15:02:00.000+01:00

Så är den då äntligen "i hamn", min lilla skrift om de Demoner som hemsöker oss alla. Vacker blev den, se bara:

Herrarna och damerna på förlaget hävdar att den snart finns i alla "välsorterade" boklådor.

Fredlig fart över sundet!

2007-09-24T02:51:00.000+02:00

Som vän av naturen i havsbandet och dessutom gammal skeppare blir jag glad, ja rentav lycklig, när jag läser i bladet att fartdårarna som härjat i sundet äntligen tagit sitt förnuft till fånga! Sex miljoner liter Diesel i månaden, hur många skarvar hade det inte kunnat rädda?
Undrar Er
/Harry

Mina Demoner

2007-09-22T12:56:00.000+02:00

Ja nu börjar den ta form, boken om mina demoner. Vackra stämmningsfyllda illustrationer och ett allmänt trevligt sätt har min redaktör bjudit på. Heder åt honom. Illustratrisen har jag inte fått träffa, men hon heter Nina Hemmingsson och är från Uppland, vilket fyller mig med stolthet och värme. Här kan ni se boken så småningom, har det utlovats. Och här kan ni köpa den.
Förläggaren meddelar också att det finns några få exemplar kvar av "Häppi", mitt förstlingsverk:
Er
/Harry

Konstsommar på Gräsö

2007-07-12T08:07:00.000+02:00

Nu är det dags igen! Inte storstadsbladet UNT, med sina näsor i vädret, kunde förbise upplanskustens främsta konsthändelse!

Vi är många konstnärer och hantverkare som samlas i år. Välkommen du också! Läs vad Upsala Nya tidning skriver: http://mobil.unt.se/article/1,,MC=5-AV_ID=632308,00.html?f=10

Från nordöstra Gräsös kusttrakter:
Harry

Sjön. Akt II.

2007-07-03T00:44:00.001+02:00

Sydväst på er,

nu har E.K.A. tonsatt andra kapitlet av min roman "Sjön". Lyssna på deras rock-opera-äventyr på – www.myspace.com/thesjo

Hela akten finns på en röd "spelare" en bit ned. Första akten finns alldeles ovanför, blindstyre.

Och så finns min "blogg" – http://harryroos.blogspot.com

Återkommer. Kanske.

Från ett soligt Grisslehamn,

alehu coccona!

Harry

Min gamla roman! Andra kapitlet.

2007-07-02T08:45:00.000+02:00

Jaha, nu har jag renskrapat minnet på vad jag kommer ihåg av min romans andra kapitel. I ursprungsversionen fanns något om kriget också, och något om kärlek mellan man och kvinna, och så något om hur det är att växa upp med en far och en mor som bara tittar på en men aldrig säger ett ord - men jag minns inte, och så tror jag att det här är bättre. Dessutom. Ja, var så goda.

Kapitel 2. På Nordsjön.

Vid tjugo års ålder mot havet jag log. Kamraterna på skutan, som hette Hafskullan, var svåra mot mig första tiden, de skällde mig skägglös och vek. Emellertid skulle det räcka, att jag i de första höststormarna – som vid Doggers bankar kallas Rockwind av engelsmännen, eftersom de ger upphov till rocka-liknande mönster på himmelen – visade min redighet som förvakt, för att de skulle förlåta mig min ringa skäggväxt, som med åren skulle tillta, och kalla mig mate och comrade, ja rentav vän och mon amis, trots att de var holländare, hela besättningen.

Med kapten Ishmael hade jag då redan inlett ett förhållande, som måste kallas åtminstone vänskapligt. Varje kväll vid stiltje inventerade han mig till sin kaptenshytt och bjöd mig den värmande rom, till vilken jag snabbt vande min kropp och som långt senare skulle bli min ende trogne vän – det vill säga på Söderhavet, mitt sanna hemland, för att springa om händelsen.

Vi spelade också ett spel, vilket kaptenen uppfunnit under kanonaden av Port au Prince, och som hette ”ta på handen”. – Ta mig på handen, sade han plötsligt, och då var det till att hänga med, för om jag inte hann ta honom på handen snabbt som en monsunvind, då tog han istället mig på handen, och då var spelet förlorat. Herregud, vi förspillde dagar med spel och skratt, jag och kaptenen, jag var hans son, fast till havs, och kanske ännu mer.

Vi seglade kring kobbar och sluk, drog en värping från Trögdelagen till Shetland, halstrade vämlare vid bankarna, rullade hatt i Brighton, spall kutblod på Smögen och låg i lä vid Reykjavik. Jag växte, jag ökade, jag sjökonung blev, över vattnen drog uti valjaktens blodiga lek; jag landgång gjorde, vann vitsar och vad, och med mina vänner om rovet drog lott uppå havet; och ur hornen vi tömde då mjödets must med skratt på den stormande sjö. Från vågen vi fiskade på var kust, från kajen vid längtade i var hamn; i Walland jag köpte en trast; i tre dagar sjöng hon, och så blev hon nöjd med livet och jag slängde henne på böljan; det var glädje och sång i mig ändå, så det räckte. Visst var det havstråka ibland när en stod på vakten i gryningen, men då kom snart kapten Ishmael och kallade mig mate och tog mig på handen.

Sedan hände det, som skulle ändra på allt, som ditintills varit: i en hamn – jag minns nu ej vilken; de flyter samman, hamnarne, i mitt minne, som när en människa blinkar hemskt snabbt inför verkligheten, när den ändrar sig ännu snabbare – i en hamn, alltså, bröt min vän kaptenen oförlåtligt mot den skeppar-, havsfarar- och sjömannalag, som oskrivet stadgar, att det ”ej ombord får tagas resande gäster när skutan går på fisk eller är ute i annat vettigt arbete”; detta är en uråldrig sedvänja, som, om den bryts, menar fiskarne, bidar oflyt i alla vädersträck. Särskilt känsliga är fiskarne, ifall de ombordbjudna gästerna färdas utan uppenbar nytta med sin resa, om de ”är ute och ser sig omkring”, som de här två – fiskare är nämligen ytterligt nyttotrogna, det sticker dem i ögonen att se flanörer på vågorna; det är därför.

Det var alltså med knorr och kubb, som manskapet åsåg, hur en kvinna och en man steg ombord – syskon månne? giftaspar på flyttresa? unga tu, förlupna från stränga fädrer som nu jagar dem över hela Flandern? eller kanske inte-riktigt-siamesiska tvillingar? langobardiska furstebarn? falska tsarer? två rim förvandlade till människor? eller kanske infångade i någon tvåsamhetssekt som var på modet?.....!... Deras fötter letade sig upp över landgången med förbluffande säkerhet – tripp, tripp, tripp, så var de uppe. Och där stod de nu: först på däck, spanande sig om ganska lojt; sedan in i hytten och låsa om sig.
Vi kastade loss och landkrabborna blev kvar därinne, trots manskapets gnällsjuka bläng mot

kaptenen.

Framemot kvällen visade de sig igen – då låg vi för flit i västlänk; utklädda till riktiga ”sjöveteraner” stod de plötsligt bredvid mig; båda spanade mot solnedgången borta vid västhorisonten.
Vad skulle de dit med ögat att glo? Fanns ju bara våg, våg, våg så långt synen räckte. Men de till att glo, så jag spanade efter och blev snart stående med munnen i spjäl, trots att där var lika ofta våg som alltid; stod där med tampen, som skulle surras, i hand, som om tampar surrar sig själva.

Ja, så kunde det inte fortgå utan att vi spall något ord med varandra, så det gjorde vi. Först sade de något och jag svarade; sedan gjorde vi tvärtom och det gick, det med.
Vad vi pratade om först, det minns jag ej, men efter en stund (en dag? en timma? o, Tid! dämm din ström, släpp mig, ditt halmstrå, på stranden!) spann sig samtalet om Nordsjön; det minns jag säkert som Amen. – En jävla skitsjö, sade kvinnan. (De uttryckte sig så; de kom ifrån staden.) – Håller med, nickade mannen.

Jag kunde inte annat än förfäras… Här låg ju mina drömmars mål och min längtans hägring, den skvalpade under kölen; det var storslaget, vidunderligt, livsberusande, härlighetsbejakande; det var en skapelse utan orm, en kyss som ingen glömt – och så säger fröken här att det är skitsjö; nej, nej, j’accuse!!
Men resande herrskapet ihärdade i sina märkligheter:
– Jo, allvarligt talat...
– Ja, seriöst, fan…
”Allvarligt talat?” ”Seriöst” vadå? Hvad! Men de säger det så självsäkert: han trygg i sin utterrock; och hon nickar och gäspar, som om alla utom jag begrep att inget behöver förklaras. Herregud, jag som är kär i denna bölja, jag som har ”gift mig med havet”… är jag en fis i rymden nu? Är jag en liten lort? En simpas dröm i Hjälmarn?
– Nej, nu får ni gå över till andra babord, jag har en tamp att kura, sade jag, och då gick de faktiskt, fast med en förnäm ursäkt: ja, ja.

Sedan den dagen var mitt huvud som förbytt; jag höll utkik i grandmasten som annars, stänkte skvätt i lovart och skrattade med de andra, men det var ändå något som var nytt och fel i mig. Jag rullade ögon om natten, räknade tårna som aldrig förr, men inget hjälpte, och snart började jag dagdrömma igen, dagdrömma och längta, längta mig sjuk efter det, som jag långsamt förstod var mitt sanna öde, min av nornor flätade trådände, Yin till min Yang, kors till min Kristus, fena på firren... jag mindes! mindes! mindes alla drömmar jag närt i stugan; alla fantastiska skådespel jag uppmålat bland krittren på vallen; jag mindes... det stora, mindes det sköna, mindes det

eviga; mindes… Sjön...

En annan dag kom främlingarna fram till mig ånyo och ställde om än mer i huvudet på mig med någon historia om vad de gjort på de sju haven. De var världsomseglare, visade det sig, och trötta på livet. Och det var just det där sista – att de var så trötta, att de provat allt och tröttnat, men ändå inte kunde nöja sig med att rulla tumme i någon trygg och älskad boning, där mor kommer fram om kvällen med varm buljong och skvätter på ens trinda och rosiga kinder och det hänger en tavla ovanför huvudkudden som visar på något kärt och ombonat som hänt i fordom när sveakonungarne rasade över stäpperna i öster. Det var det att läppen började hänga på dem så fort deras blick vidrörde horisonten; att inte ens den livligaste storm förmådde röra upp ens den minsta glädjevåg i deras stora leda – ja, allt det där beteendet slog an en sträng på mitt hjärtas nyckelharpa, och så började jag hänga med läppen, jag med, och med tiden såg det så naturligt ut att jag verkligen blev missmodig och grät i smyg, speglande mig själv i aktersvallet där tumlare försökte muntra upp mig med krumsprång, saltomortaler och sitt eviga pip-pip.

Nå, till slut steg de i land i alla fall, passagerarna. Typiskt nog gav de mig en avskedspresent också: en bok. Inte för att jag kunde läsa (då, vill säga), men det fanns bilder. Det var sagan om den bevingade holländaren, han som var sjöman men ville vara en fågel och blev en. Jag bläddrade i boken, tittade under ändlösa timmar på bilderna – från höger, från vänster, upp och ned, bakifrån genom pärmen – och när kapten Ishmael kom och ville ta mig på handen svarade jag: ja, kanske, men inte nu. Ja, det säger sig självt att han blev purk och mulen. Och så började han ansätta mig med eviga åthutningar om sjömannaplikter hit och dit. Men jag – jag ville ju vara fri och icke bunden av plikter, särskilt icke sådana kardborr-plikter. Nej, dagarne vidareförflöto i strit och sträta, jag avlägsnade mig från kapten Ishmaels påhängsna pådyvlarvärld och uppfostrade under ensamma och mörka timmar i förstäven en ny och större dröm: att resa till den Nya världen.

Min gamla roman!

2007-04-18T22:29:00.000+02:00

År 1982 låg jag i klut om Mariehamn. Det blåste i trettio dagar och jag skrev en bok, en roman, som jag fick Tomas "Leffe" Henriksson i kiosken att trycka. Det blev väl ingen "kioskvältare" direkt, och själv glömde jag bort den med åren. Men nu har pojkarna på det här Ruin kommit på att kanske ge ut han igen, så jag har börjat minnas ihop han igen. Här är första kapitlet! Lev och njut!

Sjön
en hafsroman, sann och påkommen av honom själv.

Kapitel 1. I den gamla världen.

Vid nitton års ålder blev stugan mig trång, där jag bodde med bästefar min. Att vakta på gettren blev dagen mig lång, jag bytte om håg och sinn. Jag drömde, jag tänkte, jag vet inte vad, jag kunde som förr ej mer vara glad uti skogen.

Med häftigt sinne på fjället jag språng och såg i det vida hav. Mig tycktes så ljuvlig böljornas sång, där de går i det skummande hav. De kommer från fjärran, fjärran land, dem håller ej bojor, de känner inga band uti havet.

En morgon på vallen jag drömde en bölj, en våg och en Sjö utan ände. Och Sjön i mitt huvud sen skvalpade fritt och vågen ju så till mig talte: kom, kom, ko-om. Och jag såg syner om äventyr i vik och i sund, men också längre bort, kanske på Vättern; jag fantiserade Nordsjöns vind blåsa skum över våg, jag såg vårstorm vid kobb och bank, såg gulfar sig bukta, horisonter sig välva, hafsgravar sig fördjupa ned mot kvastfeningars, toffsflundrors och lysborrars avgrunda hemvist; jag såg slupar och barkar, kuttrar och korvetter, sjölejon och hafskarpar, flygrockor och vattenbufflar, humlor, ålar, räkor; jag såg sju hav och tolv insjöar, fem älvar som rann efter varandra och slutade i en kanal som vette mot Kinesiska sjön; jag såg eldsatta båtar och orkanlika kanonader, revade segel och romfrustande hamnar, kistor med guld och kistor med damm; förpestade skonare och förenklade ekor, grundstötta tolvriggare och flygande holländare, dragpråmar med ruser, djonkar med kulis, klåfingriga hamnsjåare och fyrfota kanibaler; och det jag såg, det var… Sjön.

Likt en pil in i hjärnan den drömmen sig sköt, då svällde mig bröstet, då brände min håg, då visste jag vad mig tröt. Jag lopp ifrån gettren till bästefar och till landkrabborna i byn och stugan, och jag sjöng med all min ungdoms bultande livsnerv:

Sjung glatt, sjung glatt,
Tag fatt Mig om ni kan!
Jag bär segel på lann,
Jag är Sjön och havet,
Jag är navet,
Men ni är litet grand
Som en strand.

Bästefar min – blyg och snäll, men annars mycket vred och elak – ante det skimmer, som lagt sig över de ögon, jag såg ut i världen med, och rodnade av ilska: han skämdes väl över sin dotters mågaval. Och dotran, hon var också gles med berömmen när det kom till mig; hon skämdes väl, hon också. Ja, vid nitton års ålder blev stugan mig trång: där fanns hål i tak, droppar av smältsnö föll ned i morgnarnas snålgröt. Dessutom var där ett ohemult liv om de ungar, som mina svägerskor fött sina tillsupna makar.

Svägerskorna var till antalet ungefär sex – det berodde på, hur man räknade. Där fanns nämligen en, som var död, en annan, som var förlupen, en tredje, som jag aldrig visste var jag hade, och en fjärde, som var så blyg att man aldrig såg till henne. Bland övriga stuginnevånare märktes han, som var alla dessa svägerskor bror – en trög yngling i min egen ålder, men utan intresse för äventyr och livsberusning; sedan en mängd småkoltar, vars släktförhållande till mig och andra jag sällan förstod; och så ingifta och bortgifta män, som alla lydde olika regler – somliga kom och gick som de ville, andra satt inlåsta bland hönsen. Vidare fanns där mor i huset, en arbigga av den nordiska skogs-, stenbrotts- och fjälltypen, som tuggade knäckebrödet så högt, att jorden skalv, och vars blotta namn skrämde sången ur småfåglarne i skogen, så det nämner jag ej – av omsorg. Alla var de fattiga stackare och låga i själen; om jag slog an en durton, svarade de med slammer från kastrullock, med snusljud och ögonkast efter hörnen. Själv var jag funnen i en säck i skogen.

Alltså, vid nitton års ålder blev stugan mig trång, och när nu bästefar ante, att jag blivit drömsk av allt det vallande, jag var satt å göra med krittren om dagarna, tuktatog han mig, bråkade runt mig och påskyllde mig all världens brister. ”Drömmar”, sade han mig på den dialekt, de använde där i dalen och vars tungovrickningsnackdelar aldrig i min mun vunnit överhand på det rättframt livsbejakande språksystem, jag själv använder, ”kan man ju ha. Men sköt jobbet också, gå tillbaka till getterna nu.”

Jaha, den psalmen hade väl en annan hört redan i fyrfemman, när byskolelärarn Fot-Inge ältade på framme vid svarta tavlan (eller Svarta havet, som jag kallade den i smyg):”Theen drhömske troo lett, thet finnes, som ej finnes, samt, at thet ej är så nogha, thet som endå finnes.” Ja, sådan var han, majen – även han en pålaga på allt, som ville vara lätt och flyga högt.

Men åter till bästefar: när han nu ändå stod där vid spiselkransen och bannade mig, blev han väl inspirerad på sitt sätt; uppeldad, så gott nu det blöta fnösket i hans tjärrsjäl kunde fattas av den heliga hänförelsens låga. Med minnestentaklernas sugkoppar högg han således fast i en saga, han hört, och drog upp den ur tigandets avgrundsgrop till talets och förnuftets solbrämade vågyta – fast, i hans fall, till en fördommarnas gäddvass, menar jag.

Sagan har jag nu glömt i stort, men grovt förklarat handlade den om fisk, närmare bestämt om en enskild fisk – troligen en gös, ty gösen var stugans ”favorit; med ett ord: en viss fisk, som hade den önskan, att besöka land. Fast det kan nu göra detsamma, vad den sagan handlade om; den sade mig likafullt mindre än ordet tukkaro. Under alla omständigheter stod han där vid spiselkransen, bästefar, snurrade på sin gamla eldgaffel, som han stulit från en krum rysstatar vid Narva, och tjatade och bannade och manade, men sedan var det gröt och alla glömde moralen: då var det huggsexa värre än efter bastun, när alla löper efter varandra, eftersom man är naken och skyddslös för händer.

Ja, så lopp dagen, far och farfar lik. Emellertid slipades redan i mitt hjerta den klinga, som skulle avhugga varje släktband med min egen forntids triboliter och upprätta mig som en ny och härlig människa; där ruvades en väldig raketbrasa, som skulle föra min tillvaros skepparskuta ganska långt; där fanns en monsunvind i vardande, en örnunge bland kråkor, en kräkla bland hattar, ett stormtorn bland dassgolv; kort sagt: jag hade fått nog.

Fast det blev ändå midsommar det året; rågen stod i blom och sparvarna dök i bäcken. Natthimmelen var så ovanligt ljus, och ändå visade sig där tydligt en stjärna, stor som ett ägg; och stjärnan lös, en laterna lik, över älvadansen på slåtterängen, där kvinnorna högg tall till midsommarstången. Det var förresten en ljuvlig tid: jag var ung, jag var stark, i mina ögon sken livskärleken ikapp med återspeglingen från kasarna, som tändes på de nyslagna åkrarna för att hylla de urgermanska gudar, som fordom hållit hov uppe på klintarna uti Bachi fröjd och gamman. Ja, natten var evig, ett löfte, en vink; det var musik och spratt, fiol och näverblås, flöjt och gitarr: jag mötte blickar, blickar mötte mig – det var ju allmän frilöpa i byn kring midsommar.

Men allt detta låg redan bakom mig; redan hade jag fattat det ödesdigra steget; redan lös min väldiga stjärna på himmelen; redan såg jag på pigorna, kasarna och karnevalsgreparna som genom ett töcken, en genomskinlig lins, en ruta...
Dessutom blev jag satt att skala rovor till bysoppan, och när jag var klar fick jag bannor av bästefar och alla de andra i stugan – av gammal vana, kanhända, ty skala rovor kunde jag bättre än räkna tårna på en ko. Och kanske var detta droppen, som fick förtrytelsens bägare att svämma över sin länd, för just den natten lopp jag fri från den tryckande stämningen i detta svär-hem, som ju var mer svär än hem. Jag sadlade en liten häst där i stallutrymmet, packade vad mat, de kunde avvara, och red å fart mot närmste hamn.

Det var en ljuvlig ritt, det fläktade kring mina gyllne lockar, och det var frihetsengelns egna vingar som slog och inte själva farten. En natt red jag och en dag. Därpå vart det åter natt, och jag sov under bar himmel för första gången sedan den gången i byn.
På morgonen blev jag vaken till slut, och jag grunnade en stund över om det verkligen var rätt, det hela. Emellertid befann jag mig redan strax utanför den hamnstad, dit jag också var på väg, så jag slöt, att det jag gjorde, också var rätt; och så drömde jag en stund om det sanna och det rätta, och det blev kväll, och jag satte mig till sadls.

Hamnen, hamnen… Föreställ er det första ljus, ett litet mänskobarn ser, av allt det, som henne väntar av kärlek, liv och konst på vår underbara jord… Så var det i hamnen! En fiskarmor stod alldeles vid stadsporten och ville ha mig att prata ensamt, men jag satte näsan mot närmsta lukt av äventyr och galopperade förbi.

Innanför stadsmuren var det lika livat som utanför: fiskarmödrar och flickebarn, men också köpmän och handlare, tuktare och benklisare, tjuvlänkare med rysjor i långa rader; där fanns en madamme med ett parasoll litet som en vanlig pappersapp, en hund med sju ögon, en åltämjare, en kolbrännare, en kalvhatare, en torvräknare, en kolfis från Limhamn, en fjordnorsk, en akterseglad huvudfoting från Reval, tolv utbrunna ljus, fem katter hopknutna i en mjärde, några simphalare som nickade åt bylingen, en abborrstör med mustacher stora som Öland, en tuppfäktare som ville ha en tofsvipa att bråka på en lergök, ett hjul med ekrar och tre utan, en inburad galt, en same utan fela, ett kompani lågtyska knektar med femtummare i varje revär, ett uppspikat getingbo, en aladåb mitt på torget, en kyrka där man stöpte böner i vax, en surrogatmamma utan hugg, en gränslös tullare, och räntmakare, paltbakare, loppbejakare och vanliga avhakare: en fickjonte, en paltfinne, en halvmesyr och en bullfibbla med gulfat; det var ju marknad.

Där sålde jag snart min pålle för en femstyver och slog lov kring en krog i brist på uppslag. Då emellertid min ungdomliga fasa för det okända ännu icke övergått i den mogne mannens kärlek till detsamma, höll jag mig mest till honom, som rostade kastanjer.
Så där stod jag nu – förlupen, utan hem, utan häst, med bara laster och inte en vän i sikte… Herre, vad skulle jag dit att göra! föll det över mig, och så gick jag åter i snirklar kring krogen.

Just då – i det djupaste tillstånd av förfäran och självupptuktelse, en människa kan föreställa sig själv och andra – hände det, som jag nu ska berätta. På kajen, där vid krogen, med en snugga i vardera mungipan och ett ansikte bitet, nej veritabelt uppfrossat av väder och salta stänk, med beckbyxans gåbortkostym pådragen till det öppna havets bankett och med en musköt under armen, ett höganäskrus under foten, ett mörtben i näsan och högerhanden nedstucken i en bunke med sillspad – ja, där satt en man som var så hafsförtrogen, att mina ord ej förmår återge ens en kristall av allt det salt, det ordet menar.
Hans namn var Ishmael. Han skulle bli min vän, sedan något annat, därefter min fasa, en outhärdlig dämon och samvetsgisslare, och slutligen en dimmig fläck i ett universum av stordåda stjärnkonstellationer.

Ishmael tog mig med på skeppet sitt uppå havet. Och det var så mitt livs stora äventyr – som ännu fortsätter – tog sin kringliga krok till början.

Roslagsvänner!

2007-02-06T17:31:00.000+01:00

Ja, inte för att jag känner dem, men alla som upplevt saltklibbet från ostanvinden vid Grisslan har ju ändå upplevt något gemensamt "somehow". Så kolla in mina s.k. "okända kompisar", de har en egen flagga:
http://home.swipnet.se/~w-22696/hems.htm

Cio sendoro, som de säger på Madeira!

Apropå mjärden!

2007-02-06T16:17:00.000+01:00

Apropå mjärden! Jag kom ju inte så långt som till min egen, men se här vad de hittade när de grävde den där "Citytunneln" i gamla Malmö nyligen: en urmjärde!

2007-02-06T10:13:00.000+01:00

Minnen, minnen!

Tänkte rensa mjärden, men när jag tittade i skafferiet hittade jag istället ett fotoalbum där bakom saftkannorna och näten, bönkonserverna och sockerbitarna. Ja, och så blev jag "sentimental", mjältsjuk så att säga, och slapp en tår på björnfällen med de gamla minnena. Anyways, här är en f'ärglagd bild på mig, tagen i Bermudatriangeln 1971.

Jag älskar livet!

2007-02-03T15:14:00.000+01:00

Ja, det gör jag, även om "älska" är starka ord. Men så är det: spontant föddes jag till världen och spontant lever jag - med betoning på leva, en dag i taget.
Livet är för kort, jag har varit på Irland. Och särskilt älskar jag MUSIK! Så nu har jag och Leif "Tierp" Grane spelat in en liten skiva i hans studio i Tierp.

Lyssna på den här: http://www.kryptonit.org/artister

Gräsöloppet

2006-06-21T15:52:00.000+02:00

Nu börjar det dra i hop sig. Jag och Frasse har jobbat hårt hela våren med förberedelserna men snart är det dags för jungfrufärden. Du som brukar surfa in på http://www.graso.nu vet förstås vad det handlar om. För er andra skall jag berätta:

Den fjortonde juli går (om allt klaffar) Gräsös första långlopp av stapeln. Gräsöloppet är iscensatt och fixat av Yours Truly och Frasse. Vi har raggat sponsorer och snitslat banan. Vi har röjt sly och sjasat undan småvilt. Kort sagt: Det är bara att dra på sig löparskorna och värma upp.

Ännu så länge går det bara att anmäla sig direkt till mig eller Frasse, men om allt går vägen så kommer det upp en blänkare på www.graso.nu efter midsommar också!

Gräsöloppet heter det som sagt - lite internt brukar vi prata om "The Green Mile". Om uppslutningen blir god i år så kör vi en gång till nästa sommar och kanske kan vi få "The Green Mile" med i "En Svensk Klassiker" jämsides med Vansbrosimmet och Vätternrundan!

Vi ses på Gräsö i sommar!

date på åland?

2006-06-21T10:34:00.000+02:00

Ohoy Harry, Harry ohoy!
Trevligt att du satt upp en sån härn blogg. Vart pekar din förstäv i
detta nu? Jag är själv ute och seglar - har lånat en liten optimist av
grannen (Jävuls-Persson) och tänkte kryssa hem lite smuggeldrycka från
Åland. Är du i faggorna? Kanske inte hinner kolla till det här igen...
Vi gör så här istället - jag väntar på Frippes i Ekerö, vid
fiskkonserverna, mellan sju och åtta ikväll. O.k.?
n.

Rättelse

2006-01-25T06:53:00.000+01:00

Många av er brukar säkert gå in på www.roslagen.se - en utmärkt "sajt" för övrigt - för att få reda på det senaste som är på gång i Roslagen.

Dessvärre har det insmugit sig ett fel i Harrybodens öppettider. Det är i Harryboden jag säljer mina diktsamlingar och såväl egen som konst av andra konstnärer från bygden.

Jag har mejlat till "webbmaster" men mina ändringar har ännu inte kommit in. Här nedan kommer därför de korrekta öppettiderna:

28/1 - 2/3: måndag, onsdag, fredag, 12-15, lördag, söndag 10-15, övriga dagar e.ö. (se anslag på tavlan i centrum). 3/3-5/6: Alla dagar utom ett fåtal (anslag kommer upp på tavlan i centr. under v. 12) kl 12-15. Sportlovet i Tierps kommun (möjl. v. 8?) extra öppet 9-16. Under hela juni månad gäller "sommartider" i Harryboden!!! 25/6 samt pingsthelgen endast kvällsöppet e.kl. 17 om vädret tillåter - annars som vanligt. Välkommna: Harry Roos!

Spelet om Gräsö

2006-01-06T07:23:00.000+01:00

Nu finns det ute!!

Spelet om Gräs. Det har varit ett av mina små sidoprojekt. Det hela började en midsommarafton 1989. Jag var bjuden hem till några av min många goda vänner på en bit mat tillsammans med goda vänner.

Efter maten började vi spela Trivial Pursuit - det var alldeles nytt på den tiden. Så fort jag märkte hur skoj det var att spela och klura på frågor tillsammans med vänner väcktes tanken på ett eget spel.
-Vad kan jag? Var finns mina specialkunskaper? Det tog inte lång tid förrän jag fattade mitt beslut: Ett spel om Gräsö skall det bli! Det är ju här mitt hjärta bor och det är bygden här jag känner bäst!

Det har tagit några år och under perioder har arbetet legat på hyllan, men nu är det klart. närmare 3400 frågor om Gräsö och norra Roslagen. Frågorna är uppdelade i fem kategorier: Geografi, Nöje/Underhållning, Historia, Kultur och Sport/Fritid.

Sista handen lade jag vid arbetet under julhelgen då jag fick hjälp av skolungdomar från Grisslehamn med packeteringen. Riktpriset för ett spel komplett med spelplan, frågelådor, pjäser och tärningar är 469 kr.

Spelet Om Gräsö går ännu så länge bara att köpa i Harryboden, utökad distribution kommer under våren.

Dystergök i Roslagen

2005-12-14T21:40:00.000+01:00

I väntan på snö...

Vid denna tid, innan snöns täcke, eller kanske filt, lägger sig över vårt Roslagen, innan isen igenbygger det som kallvatten håll isär, blir en människa och många med henne lite "neråt", och skriver en dikt om det. Men våren är snart här - håll ut människa, ditt hopp är din styrka och berget Athos bestegs till slut, det också.

Dystergök.

Jag slog mig ned på en dysterkvist
och tänkte nöjt att den som mist
har mer än den som har.

Jag tjuvade tusende fågelbon
och sjöng stolt min sång i vemodston
i vårskogen, kall och bar.

Jag ruvade tankar, såg dem kläcka,
och trodde då att det mig skulle räcka
att till såna barn bli far.

Men av alla fågelbon jag samlat
och där små tankar pipit och famlat,
finns endast dun och kvistar kvar.

En höstvers

2005-10-25T12:09:00.000+02:00

Jag satt på min veranda och slickade i mig de sista resterna av kokkaffet. Plötsligt hemsökte mig musan. Jag tog penna och skrev på baksidan av en pizzakartong:

det var snöglopp över Bottenhavet
en sista pust från sommarens varma sköte
blåste bort med nordanvinden
och i en talltopp
satt riddar Ekorre
och putsade sitt ludna pansar

Boknyheter

2005-07-04T19:58:00.000+02:00

Det verkar som om någon skrivit en bok om mig. Eller vad sägs om följande citat?

"Det fanns ett namn på hans kroniska sjukdom: Obesvarad kärlek."

Roslagspojken Harry är fosterbarn i en stor, generös stockholmsfamilj som tar väl hand om honom. Ändå vet han att han aldrig kommer att bli en av dem. Olma ska gifta sig med äldsta sonen i familjen, men även hon är en främling i den brunmålade äppelviksvillan. För tonåringen Harry blir hon en uppenbarelse ända från den magiska sommardag då han ser henne simma över till Stora Essingen.

Så står detr om Staffan Seebergs roman Sjöjungfruns namn, utgiven på Albert Bonniers förlag (fint skall det vara). Egentligen är det väl inte så konstigt att jag hamnar i en bok förr eller senare. På senare tid har jag gått från att vara en "lokalkändis" på Gräsö till att ge ut en bok, skaffa en "blogg" och nu bli en litterär figur själv.

Det snurrar på fortare än vanligt här i sommarvackra Roslagen, hälsar er:

/Harry

Välkommen käre Skarv

2005-06-13T20:13:00.000+02:00

Skarven är min käraste vän härute i havsbandet. Han är så styvmoderligt behandlad av mången fiskare och skärgårdsbo, men vad kan denne Guds lille minste egentligen göra annat än följa sin natur?

Skarven simmar, dyker och flyger. Han skrattar glatt och sjuger sin muntra skarvsång. Här kommer några länkar till fina hemsidor om skarven - vår glade sjöman.

www.netnatur.dk
www.fugle-net.dk

Ett Roslagen för alla

2005-05-27T08:04:00.000+02:00

Många människor vill göra Roslagen och den svenska naturen till ett reservat där allt skall vara som förr. Sån är inte jag. Jag tycker att alla skall känna sig välkomna till skärgården.

Fastän jag inte själv är en sån så vet jag att homosextidningen QX skriver om att vara "skärgårdsgay" vad det nu innebär. Läs här. Egentligen är det kanske inte så konstigt. En ordlista, exempelvis Websters berömda dito, ger vid handen att ordet "gay" nog mest betyder munter eller ansvarslös, eller syftar på något som framkallar dessa känslor.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja hävda att ordet "Skärgårdsgay" egentligen är lite kaka på kaka. Vad skulle man väl annars kunna vara i skrägården än munter och ansvarslös? Listan på exempel kan göras lång, men jag vill bara ta upp vår mest kände roslagsbo, nämligen självaste Rönnerdal, en litterär figur som vi alla vet egentligen är Evert Taube själv.

Rönnerdal han skuttar med ett skratt ur sin säng
/.../
Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
under vita skjortan som viftar kring vaderna.
/.../
valsar in i stugan och har lutan till hands,
väcker frun och barnen med drill och kadans.
-Titta! ropar ungarna, Pappa är en brud,
med blomsterkrans i håret och nattskjorta till skrud!
/.../
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner.
Sällan får han rasta - han får slita för två.
Hur han klarar skivan, kan ingen förstå -

Nog visar dessa rader på ett såväl muntert som ansvarslöst leverne, ganska typiskt för oss i Roslagen skulle jag vilja säga. Det är inget fel med att vara lite "skärgårdsmunter" tycker er

Harry

Radio Roslagen!

2005-05-17T12:14:00.000+02:00

Roslagsvänner! Tidigare skrev jag om www.graso.nu, portalen till Ditt Gräsö. Nu har jag, tack vare Kjell, som vet mer om de elektroniska världarna runtom oss vanliga dödliga, fått ett bra tips.

Jag tror säker att du lyssnat på Radio Roslagen någon gång. Nu har jag fått veta att de även finns på "nätet". Det går att titta på bilder, lyssna på gamla program och kanske tjatta. Det kan vara bra för er som inte bor i Roslagen. Jag tror att ni kanske kan ha svårt att höra de vanliga radiosändaran eftersom stationen bara sänder lokalt över Norrtälje.

Jag tillbringar mycket tid framför datorn nu innan våren satt igång för fullt. Annars är våren just den årstid som verkligen sätter igång livsandarna. Häggen har stora knoppar nu och hela naturen andas förväntan.

www.radioroslagen.se - häng med!

Det händer på Gräsö

2005-05-16T11:01:00.000+02:00

Kanske du undrar vad som händer här på Gräsö. Då kan jag tipsa dig om internetportalen Gräsö.nu. Där kan du läsa om smått och gott från norra roslagen.

Missa inte Mörtaröfesten den 27/7. Det blir kapprodd, traktordragning och korvgrillning! Läs mer i evenemangskalendern.

Nu skall vi se...

2005-05-15T13:19:00.000+02:00

Vänner!

Nu har jag en egen "blogg". Det är som en dagbok på internet ungefär. Jag har länge letat efter ett lätt sätt att nå ut till gamla som nya vänner och bekanta. Tack vare min vän Kjell har jag nu hittat till Blogspot. Här kommer du att kunna ta del av mitt liv och mina tankar i framtiden!

/Harry